Små små ord kan göra så mycket.
De där behövde jag höra nu!
Livsfunderingar
Den senaste tiden har det handlat mycket om funderingar i min blogg och den trenden hänger nog i sig en stund.
Jag har människor i mitt liv just nu som får mig att må bra och får mig att inse vad jag vill med mitt liv.
Idag har tankarna och funderingarna snurrat runt hur jag är som människa och hur jag vill att min omgivning ska se ut.
Jag vill leva ett lugnt liv, dock fullt med barn, skratt och bus. Men i övrigt rätt lugnt.
Jag vill kunna strosa i naturen sommar som vinter och ha den så nära mig som möjligt.
Människorna runt mig väljer jag med omsorg. Mina närmaste vänner litar jag på till 100%, andra håller jag på en bekantnivå.
Jag behöver inte få ut en massa pengar av livet, söker med kärlek, lugn och kunskap. Det gör mig rik.
Kärleken hittar jag i mycket. I min familj, framför allt i mina barn som ger mig så mycket kärlek att de känns som om jag skulle kunna dra runt hela norrland i flera år.
Lugnet har jag inte riktigt hittat ännu då jag känner att jag bor på fel ställe. Sökandet efter den lugna platsen fortsätter. Det perfekta boendet.
Och kunskapen är inte den jag fick i skolan, kunskapen finner jag i livet. Jag vill lära mig om människorna runt mig, lära mig att använda mina sinnen och må bra.
Det kanske låter flummigt men jag tror att det är dessa faktorer i mitt liv som behövs för att jag skall må 100% bra. Och nu känns det nära :)
Jag har människor i mitt liv just nu som får mig att må bra och får mig att inse vad jag vill med mitt liv.
Idag har tankarna och funderingarna snurrat runt hur jag är som människa och hur jag vill att min omgivning ska se ut.
Jag vill leva ett lugnt liv, dock fullt med barn, skratt och bus. Men i övrigt rätt lugnt.
Jag vill kunna strosa i naturen sommar som vinter och ha den så nära mig som möjligt.
Människorna runt mig väljer jag med omsorg. Mina närmaste vänner litar jag på till 100%, andra håller jag på en bekantnivå.
Jag behöver inte få ut en massa pengar av livet, söker med kärlek, lugn och kunskap. Det gör mig rik.
Kärleken hittar jag i mycket. I min familj, framför allt i mina barn som ger mig så mycket kärlek att de känns som om jag skulle kunna dra runt hela norrland i flera år.
Lugnet har jag inte riktigt hittat ännu då jag känner att jag bor på fel ställe. Sökandet efter den lugna platsen fortsätter. Det perfekta boendet.
Och kunskapen är inte den jag fick i skolan, kunskapen finner jag i livet. Jag vill lära mig om människorna runt mig, lära mig att använda mina sinnen och må bra.
Det kanske låter flummigt men jag tror att det är dessa faktorer i mitt liv som behövs för att jag skall må 100% bra. Och nu känns det nära :)
Ska de va så?
Det är mycket som den sista tiden börjat falla på plats för mig.
Hur jag vill att saker skall vara och hur jag ser på framtiden.
Och mitt nuvarande jag och mitt framtida jag är inte riktigt överens.
Kanske dags att få dem att kompromissa så båda blir nöjda.
Hur jag vill att saker skall vara och hur jag ser på framtiden.
Och mitt nuvarande jag och mitt framtida jag är inte riktigt överens.
Kanske dags att få dem att kompromissa så båda blir nöjda.
Livet när det är som sämst?
Idag känns livet rätt skit faktiskt.
Det är inte ofta jag säger de men nu är det ett par dagar som jag inte riktigt vill kliva upp ur sängen.
Jag vill inte vara trevlig, jag vill inte vara snäll och go. Jag vill skrika att livet är skit för att om några dagar kravla mig upp och gå vidare.
Samidigt som jag känner att jag mår skit, skäms jag då jag vet att de finns de som har det sämre.
De finns folk i min närhet som också känner lite extra sorg dessa dagar.
Mogges familj som för 5 år sedan träffade deras älskade lilla Isak för första gången idag för att sedan se honom bli en ängel bara några veckor senare.
Jag vet att Mogges syster har det enormt jobbigt idag och jag hoppas hon har sin familj nära.
I morgon ska jag hälsa på Isak, och hans granne, lite längre bort på raden.
Min värsta fasa här i livet är att mista något av mina barn. Jag kommer aldrig kunna förstå hennes styrka att vara så glad som hon är när vi ses.
Det har även varit begravning för Fredrik idag. Min barndomskamrat, en av mina första vänner som jag kommer ihåg. Vi gick hela grundskolan tillsammans och vi umgicks även på fritiden under flera år.
I vuxen ålder har vi inte haft sån tät kontakt, utan det har mest bestått av facebook.
När man tänker på de människor som drabbats av att mista sin son, eller sin sambo, Fredrik barn som miste sin far knappt fylda skolålder. Då känns inte min sorg så stor.
Men sorg känner jag. Så hela min kropp gör ont.
Hjärtfelet skriker efter uppmärksamhet. Så pass mycket att jag höll på att köra i diket på vägen hem från jobbet.
Ont gör det.
Kan det vara så att den fysiska smärtan i hjärtat är kopplat till den psykiska? Jag vet inte vilken som är värst.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, varje dag, men de närmaste dagarna blir det alltid lite extra.
Omedvetet mår jag alltid sämre runt den 2 juni. Även denna gång.
I flera dagar har jag känt att något varit fel, jag har varit arg och irriterad, ledsen och frusterad utan att riktigt kunnat sätta fingret på det.
Vaknade i morse och kände en enorm sorg i hjärtat, innan jag viste om begravningen och innan jag kom på att det var lilla Isaks födelsedag. Till senare under dagen när det slog mig vilken dag det är i morgon.
Detta är något som återkommer varje år runt 2 juni. Och så har det varit i 10 år nu.
Varenda djävla år!!!
Det är inte ofta jag säger de men nu är det ett par dagar som jag inte riktigt vill kliva upp ur sängen.
Jag vill inte vara trevlig, jag vill inte vara snäll och go. Jag vill skrika att livet är skit för att om några dagar kravla mig upp och gå vidare.
Samidigt som jag känner att jag mår skit, skäms jag då jag vet att de finns de som har det sämre.
De finns folk i min närhet som också känner lite extra sorg dessa dagar.
Mogges familj som för 5 år sedan träffade deras älskade lilla Isak för första gången idag för att sedan se honom bli en ängel bara några veckor senare.
Jag vet att Mogges syster har det enormt jobbigt idag och jag hoppas hon har sin familj nära.
I morgon ska jag hälsa på Isak, och hans granne, lite längre bort på raden.
Min värsta fasa här i livet är att mista något av mina barn. Jag kommer aldrig kunna förstå hennes styrka att vara så glad som hon är när vi ses.
Det har även varit begravning för Fredrik idag. Min barndomskamrat, en av mina första vänner som jag kommer ihåg. Vi gick hela grundskolan tillsammans och vi umgicks även på fritiden under flera år.
I vuxen ålder har vi inte haft sån tät kontakt, utan det har mest bestått av facebook.
När man tänker på de människor som drabbats av att mista sin son, eller sin sambo, Fredrik barn som miste sin far knappt fylda skolålder. Då känns inte min sorg så stor.
Men sorg känner jag. Så hela min kropp gör ont.
Hjärtfelet skriker efter uppmärksamhet. Så pass mycket att jag höll på att köra i diket på vägen hem från jobbet.
Ont gör det.
Kan det vara så att den fysiska smärtan i hjärtat är kopplat till den psykiska? Jag vet inte vilken som är värst.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, varje dag, men de närmaste dagarna blir det alltid lite extra.
Omedvetet mår jag alltid sämre runt den 2 juni. Även denna gång.
I flera dagar har jag känt att något varit fel, jag har varit arg och irriterad, ledsen och frusterad utan att riktigt kunnat sätta fingret på det.
Vaknade i morse och kände en enorm sorg i hjärtat, innan jag viste om begravningen och innan jag kom på att det var lilla Isaks födelsedag. Till senare under dagen när det slog mig vilken dag det är i morgon.
Detta är något som återkommer varje år runt 2 juni. Och så har det varit i 10 år nu.
Varenda djävla år!!!
