Livet när det är som sämst?
Idag känns livet rätt skit faktiskt.
Det är inte ofta jag säger de men nu är det ett par dagar som jag inte riktigt vill kliva upp ur sängen.
Jag vill inte vara trevlig, jag vill inte vara snäll och go. Jag vill skrika att livet är skit för att om några dagar kravla mig upp och gå vidare.
Samidigt som jag känner att jag mår skit, skäms jag då jag vet att de finns de som har det sämre.
De finns folk i min närhet som också känner lite extra sorg dessa dagar.
Mogges familj som för 5 år sedan träffade deras älskade lilla Isak för första gången idag för att sedan se honom bli en ängel bara några veckor senare.
Jag vet att Mogges syster har det enormt jobbigt idag och jag hoppas hon har sin familj nära.
I morgon ska jag hälsa på Isak, och hans granne, lite längre bort på raden.
Min värsta fasa här i livet är att mista något av mina barn. Jag kommer aldrig kunna förstå hennes styrka att vara så glad som hon är när vi ses.
Det har även varit begravning för Fredrik idag. Min barndomskamrat, en av mina första vänner som jag kommer ihåg. Vi gick hela grundskolan tillsammans och vi umgicks även på fritiden under flera år.
I vuxen ålder har vi inte haft sån tät kontakt, utan det har mest bestått av facebook.
När man tänker på de människor som drabbats av att mista sin son, eller sin sambo, Fredrik barn som miste sin far knappt fylda skolålder. Då känns inte min sorg så stor.
Men sorg känner jag. Så hela min kropp gör ont.
Hjärtfelet skriker efter uppmärksamhet. Så pass mycket att jag höll på att köra i diket på vägen hem från jobbet.
Ont gör det.
Kan det vara så att den fysiska smärtan i hjärtat är kopplat till den psykiska? Jag vet inte vilken som är värst.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, varje dag, men de närmaste dagarna blir det alltid lite extra.
Omedvetet mår jag alltid sämre runt den 2 juni. Även denna gång.
I flera dagar har jag känt att något varit fel, jag har varit arg och irriterad, ledsen och frusterad utan att riktigt kunnat sätta fingret på det.
Vaknade i morse och kände en enorm sorg i hjärtat, innan jag viste om begravningen och innan jag kom på att det var lilla Isaks födelsedag. Till senare under dagen när det slog mig vilken dag det är i morgon.
Detta är något som återkommer varje år runt 2 juni. Och så har det varit i 10 år nu.
Varenda djävla år!!!
Det är inte ofta jag säger de men nu är det ett par dagar som jag inte riktigt vill kliva upp ur sängen.
Jag vill inte vara trevlig, jag vill inte vara snäll och go. Jag vill skrika att livet är skit för att om några dagar kravla mig upp och gå vidare.
Samidigt som jag känner att jag mår skit, skäms jag då jag vet att de finns de som har det sämre.
De finns folk i min närhet som också känner lite extra sorg dessa dagar.
Mogges familj som för 5 år sedan träffade deras älskade lilla Isak för första gången idag för att sedan se honom bli en ängel bara några veckor senare.
Jag vet att Mogges syster har det enormt jobbigt idag och jag hoppas hon har sin familj nära.
I morgon ska jag hälsa på Isak, och hans granne, lite längre bort på raden.
Min värsta fasa här i livet är att mista något av mina barn. Jag kommer aldrig kunna förstå hennes styrka att vara så glad som hon är när vi ses.
Det har även varit begravning för Fredrik idag. Min barndomskamrat, en av mina första vänner som jag kommer ihåg. Vi gick hela grundskolan tillsammans och vi umgicks även på fritiden under flera år.
I vuxen ålder har vi inte haft sån tät kontakt, utan det har mest bestått av facebook.
När man tänker på de människor som drabbats av att mista sin son, eller sin sambo, Fredrik barn som miste sin far knappt fylda skolålder. Då känns inte min sorg så stor.
Men sorg känner jag. Så hela min kropp gör ont.
Hjärtfelet skriker efter uppmärksamhet. Så pass mycket att jag höll på att köra i diket på vägen hem från jobbet.
Ont gör det.
Kan det vara så att den fysiska smärtan i hjärtat är kopplat till den psykiska? Jag vet inte vilken som är värst.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, varje dag, men de närmaste dagarna blir det alltid lite extra.
Omedvetet mår jag alltid sämre runt den 2 juni. Även denna gång.
I flera dagar har jag känt att något varit fel, jag har varit arg och irriterad, ledsen och frusterad utan att riktigt kunnat sätta fingret på det.
Vaknade i morse och kände en enorm sorg i hjärtat, innan jag viste om begravningen och innan jag kom på att det var lilla Isaks födelsedag. Till senare under dagen när det slog mig vilken dag det är i morgon.
Detta är något som återkommer varje år runt 2 juni. Och så har det varit i 10 år nu.
Varenda djävla år!!!
Kommentarer
Trackback
