underbarabusigabarn

Trots att jag jobbar och sliter från att jag kliver in genom dörrarna på jobbet tills jag kliver ut, oftast efter 30 minuters övertid, älskar jag mitt arbete.

Jag får prata med massor med underbara människor hela dagarna, även en del mindre underbara men dom försvinner i havet av de andra. Jag får styra, planera och organiera.
Jag har fullt upp hela tiden vilket gör att jag trivs. Och jag får hålla på med en del av branchen som konstigt nog intresserar mig, transport branchen.

Jag har insett att jag vill bli en av de bättre på det här, jag vill lära mig allt. Utvecklas och visa att detta är det jag vill hålla på med. Jag hoppas jag får rätt verktyg så jag kan klara detta.

Kanske kanske kanske, löser sig allt detta så snart jag får min "Nya kollega". Jag längtar.

På veckorna känner jag att jag blir lite frånvarande äpå bloggen.

Jag kliver upp på morgonen, fixar barn, fixar mig själv, fixar hundarna sedan bär det av till skola och dagis för att landa på jobbet.
Mina dagar på jobbet är stressiga men enormt roliga. Jag jobbar och sliter och blir verkligen totalt avskärmad från världen utanför åkarna och kunderna. Jag har full fokus på jobbet mellan 8-16:30.

När jag kommer hem lagas det mat och sedan vill man hinna vila lite i soffan, mysa med barnen, rasta lite hundar och städa.

Jag tänkte försöka pussla ihop lite bilder i från veckan som gått men de fixar vi i morgon.
I helgen blir det mer skrivande och en mer aktiv bloggmänniska på den här sidan.

Måste även få sörja lite då anna, http://annasmix.se/, har valt att avsluta sitt bloggande.

Molgan och Milo sover, Mojjo, Tindra och granntjejen leker. Själv sitter jag här och tittar på Ymot, min följeslagare sedan tiden före allt.

Ymot köpte jag i västerås 2005. Världens sötaste lilla rottisvalp. Han följde med hem och har sedan dess varit min stora bebis.
2006 föddes Mojjo och dom blev bästa vänner, dom har hängt ihop i vått och torrt.

Men nu börjar han bli gammal. Han är trött, stel och det märks att han inte orkar med barnen på samma sätt som förr. Han får ingen ro längre.

Så nu är frågan vad jag skall göra med min fina gamla kompis. Ska han kanske få flytta till någon som lever ett lugnare liv och leva gott i några år till. Han är ju trots allt inte FÖR gammal.
Ska jag låta honom somna in?? Det vill jag egentligen inte en tänka på.
Eller ska jag kämpa på några år till och låta honom fortsätta leva med oss trots att han kanske tycker det är jobbigt.

Jag älskar ju min tjockis men vad är bäst för honom?

Molgan och Milo sover, Mojjo, Tindra och granntjejen leker. Själv sitter jag här och tittar på Ymot, min följeslagare sedan tiden före allt.

Ymot köpte jag i västerås 2005. Världens sötaste lilla rottisvalp. Han följde med hem och har sedan dess varit min stora bebis.
2006 föddes Mojjo och dom blev bästa vänner, dom har hängt ihop i vått och torrt.

Men nu börjar han bli gammal. Han är trött, stel och det märks att han inte orkar med barnen på samma sätt som förr. Han får ingen ro längre.

Så nu är frågan vad jag skall göra med min fina gamla kompis. Ska han kanske få flytta till någon som lever ett lugnare liv och leva gott i några år till. Han är ju trots allt inte FÖR gammal.
Ska jag låta honom somna in?? Det vill jag egentligen inte en tänka på.
Eller ska jag kämpa på några år till och låta honom fortsätta leva med oss trots att han kanske tycker det är jobbigt.

Jag älskar ju min tjockis men vad är bäst för honom?

Idag har vi hälsat på Molgans mamma och pappa. Efter lite bus med farmor och farfar blev vår lilla kille så trött att han somnade hemma i soffan. Under tiden han sov lagade jag och Mojjo mat och Tindra var ute och lekte.

Nu ska vi stoppa lite mat i magen sedan blir det mys.

Varje morgon väcket Lillefot mig mellan 6 och 6:30. Oftast med ett paket i blöjan.
När vi har bytt blöja brukar vi busa lite i sängen innan vi kliver upp och dricker kaffe och välling.
Efter det är det supermys tills jag ska åka och jobba.

Nu är de supermys!

Den senaste tiden har jag blivit mer och mer medveten om att mobbing även finns bland vuxna människor.
I mina ögon helt sjukt då de flesta av oss försöker lära våra barn att mobbing är fel.

Det är en sak att skoja och säga saker med glimten i ögat så länge mottagaren av orden förstår att det inte är illa menat. Men när kommentarerna sårar och suckarna värker i hjärtat, då har det gått för långt.

Jag tror att detta är vanligare än vad jag först trodde.

Jag har alltid varit emot mobbing. Även som liten, ung, yngre har jag varit den som gärna gått mellan och sagt att det inte är OK. Jag har varit vän med alla trots klädsmak, musiksmak, utseende eller liknande.
Sedan passar man självklart mer eller mindre bra tillsammans med olika människor, men trots att inte personkemin stämmer behöver man inte vara elak.

Nej, jag hoppas att mina barn lär sig rätt och fel redan som små och behåller deras värderingar även som vuxna.

 

Jag är så enormt sugen på att köpa en ny kamera och har börjat kika lite på den här.
Tidigare har jag jobbat med Nikon D60, D80 och D90.

Måste nog åka förbi lite butiker idag eller i veckan och kika på lite olika modeller för att sedan se om det kanske blir ett köp när lönen kommer.
Denna lön är den första på flera år jag och Molgan får där bådas löner är "hela" löner. Det ska bli underbart att kunna unna sig något man verkligen vill ha.

 

1. Shout it out – David Lindgren (Sjukt bra!)
2. Jag reser mig igen – Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern (Åh fy, säg till när den är slut)
3. Mystery – Dead by April (Lite kanske)
4. Why start a fire – Lisa Miskovsky (Den tyckte jag va bäst)
5. Baby Doll – Top Cats (Bra.. eller inte så bra)
6. Euphoria – Loreen (Hon såg lite konstig ut för att va tjej, men låten va bra)
7. Soldiers – Ulrik Munther (Det låter fånigt med den där pipan)
8. Mirakel – Björn Ranelid feat. Sara Li (Bra men kanske lite... Tjejen va bäst)
9. Why am I crying – Molly Sandén (Molly Sanden är bara bäst)
10. Amazing – Danny (Trååååkig)

Detta är min farmor. Min gamla underbara farmor. Min pappas mamma som jag så sällan träffar trots att hon bara bor 1 timme bort.

För 1 stund sedan ringde min telefon och varje gång jag ser det där numret ryser jag, det är pappas nummer.
Men det glädjer mig varje gång när poletten ramlar ner och jag inser att det faktiskt är farmor som ringer.
Vi pratade i alla fall en stund om både det ena och andra. Det blir mycket prat om sjukdom men det kanske inte är så konstigt då "tanten" är över 90, haft en stroke rätt nyligt och nyss varit riktigt förkyld.
Mina barn har också varit sjuk, jag är sjuk nu så det faller sig rätt naturligt att det blir huvudämnen.

Men sedan pratade vi lite om vad som gick på Tv ikväll, hur sällan vi hälsar på, att hon hade för lite garn för att sticka klart kusin jockes strumpor och lite annat smått och gott.
Varje gång hon ringer blir jag påmind om att jag hälsar på henne alldeles för sällan, hur snabbt hon kan försvinna och hur mycket hon faktiskt betyder.

Sånt tänker jag inte på mitt i alla vardagssaker, barnen, jobbet, barnen, djuren, jobbet, barnen, barnen, barnen..
Men när hon väl kommer upp i mina tankar har jag så svårt att stäppa det.

Jag önskar jag hade fler dagar, mer ork och kanske lite mer vilja, en spark i arslet eller kanske bli påmind lite ofta att hon finns.
Jag kommer ångra mig så bittert den dagen hon inte finns här att jag inte tok vara på tiden med henne mer.
Jag är rätt för att mista tid med henne precis som jag gjorde med pappa. Hon är så nära pappa jag kan komma.
Klart jag tänker på pappa när jag träffar min faster och hennes familj, men för mig så är det farmor som är min länk till min far.

Nä, nu jädrar måste jag skapa mig tid att hälsa på henne.

Kanske är bloggtorkan över eller så är det bara skrivarlusten som är tillbaka.
Det har hänt så mycket i mitt liv de sista månaderna så jag har varken haft lust eller ork att blogga.

Men idag hände något som fick mig att vilja skriva av mig igen. Ett mail, ett påhopp på mitt liv.
Sådant gör mig arg. När folk som inte känner mig skall kommentera mina val i livet.
Dom som inte vet vad jag gör, vad jag säger eller hur saker och ting egentligen är eller har varit.
Jag kan nog tacka http://annasmix.se/ för att jag fått lusten tillbaka.
Det är hennes blogg som fått lusten att komma tillbaka. Hennes styrka, hennes underbara inlägg och fina bilder.

Men nu startar vi om bloggen för att visa, väl utvalda, hur underbart mitt liv är och hur bra jag mår med min familj, mina barn, mitt jobb. Ja livet :) Och även för att skriva den dagbok som inte längre finns i pappersformat.

Kram på er där ute.