De där behövde jag höra nu!

Den senaste tiden har det handlat mycket om funderingar i min blogg och den trenden hänger nog i sig en stund.
Jag har människor i mitt liv just nu som får mig att må bra och får mig att inse vad jag vill med mitt liv.

Idag har tankarna och funderingarna snurrat runt hur jag är som människa och hur jag vill att min omgivning ska se ut.

Jag vill leva ett lugnt liv, dock fullt med barn, skratt och bus. Men i övrigt rätt lugnt.
Jag vill kunna strosa i naturen sommar som vinter och ha den så nära mig som möjligt.

Människorna runt mig väljer jag med omsorg. Mina närmaste vänner litar jag på till 100%, andra håller jag på en bekantnivå.

Jag behöver inte få ut en massa pengar av livet, söker med kärlek, lugn och kunskap. Det gör mig rik.

Kärleken hittar jag i mycket. I min familj, framför allt i mina barn som ger mig så mycket kärlek att de känns som om jag skulle kunna dra runt hela norrland i flera år.
Lugnet har jag inte riktigt hittat ännu då jag känner att jag bor på fel ställe. Sökandet efter den lugna platsen fortsätter. Det perfekta boendet.
Och kunskapen är inte den jag fick i skolan, kunskapen finner jag i livet. Jag vill lära mig om människorna runt mig, lära mig att använda mina sinnen och må bra.

Det kanske låter flummigt men jag tror att det är dessa faktorer i mitt liv som behövs för att jag skall må 100% bra. Och nu känns det nära :)

Det är mycket som den sista tiden börjat falla på plats för mig.
Hur jag vill att saker skall vara och hur jag ser på framtiden. 
Och mitt nuvarande jag och mitt framtida jag är inte riktigt överens.

Kanske dags att få dem att kompromissa så båda blir nöjda.

Idag känns livet rätt skit faktiskt.
Det är inte ofta jag säger de men nu är det ett par dagar som jag inte riktigt vill kliva upp ur sängen.
Jag vill inte vara trevlig, jag vill inte vara snäll och go. Jag vill skrika att livet är skit för att om några dagar kravla mig upp och gå vidare.

Samidigt som jag känner att jag mår skit, skäms jag då jag vet att de finns de som har det sämre.
De finns folk i min närhet som också känner lite extra sorg dessa dagar.

Mogges familj som för 5 år sedan träffade deras älskade lilla Isak för första gången idag för att sedan se honom bli en ängel bara några veckor senare.

Jag vet att Mogges syster har det enormt jobbigt idag och jag hoppas hon har sin familj nära.
I morgon ska jag hälsa på Isak, och hans granne, lite längre bort på raden.
Min värsta fasa här i livet är att mista något av mina barn. Jag kommer aldrig kunna förstå hennes styrka att vara så glad som hon är när vi ses.

Det har även varit begravning för Fredrik idag. Min barndomskamrat, en av mina första vänner som jag kommer ihåg. Vi gick hela grundskolan tillsammans och vi umgicks även på fritiden under flera år.
I vuxen ålder har vi inte haft sån tät kontakt, utan det har mest bestått av facebook.

När man tänker på de människor som drabbats av att mista sin son, eller sin sambo, Fredrik barn som miste sin far knappt fylda skolålder. Då känns inte min sorg så stor.

Men sorg känner jag. Så hela min kropp gör ont.
Hjärtfelet skriker efter uppmärksamhet. Så pass mycket att jag höll på att köra i diket på vägen hem från jobbet.
Ont gör det.
Kan det vara så att den fysiska smärtan i hjärtat är kopplat till den psykiska? Jag vet inte vilken som är värst.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, varje dag, men de närmaste dagarna blir det alltid lite extra.

Omedvetet mår jag alltid sämre runt den 2 juni. Även denna gång.
I flera dagar har jag känt att något varit fel, jag har varit arg och irriterad, ledsen och frusterad utan att riktigt kunnat sätta fingret på det.
Vaknade i morse och kände en enorm sorg i hjärtat, innan jag viste om begravningen och innan jag kom på att det var lilla Isaks födelsedag. Till senare under dagen när det slog mig vilken dag det är i morgon.

Detta är något som återkommer varje år runt 2 juni. Och så har det varit i 10 år nu.
Varenda djävla år!!!

Sedan jag bytte bloggadress har jag valt att inte dela med mig av adressen till vem eller vad om helst. Lite för att skydda mitt privatliv. Vem som helt behöver inte läsa vad jag gör på dagarna.

Men trots liten besöksskara skriver jag inte mycket. Varken bra eller dåligt.
Men just nu har jag en tid av enormt välmående. Varför håller jag för mig själv men jag njuten av varje sekund.
Jag går runt och ler på dagarna och känner att saker och ting faller på plats mer och mer.

Ibland är livet sådär exta mysigt.

 

Efter middagen idag fick jag och Mojjo för oss att det var dags att äta glass. Tog på oss kläderna och skulle knalla upp på affären. Det slutade med glass från McDonalds och en fika hos underbaraste Ingela.

 

Jag trivs verkligen i hennes sällskap. Det är en människa som är så snäll och underbar att jesus kan verka som en martyr.
Det blev lite fika, ungarna fick busa och sedan en liten snabbis ut med hunden. Tyvärr fick inte hennes hund Basse följa med idag men det kommer fler dagar.

 

Ingela och jag bodde grannar när jag bodde i Ljusdadalen. Hon bor kvar i samma lägenhet så det är lite skoj att komma dit och låta minnerna flöda från mitt tidigare liv.

Även roligt för Mojjo att gå hålla kontakten med Ingelas son som var henne första vän och fortsätta lära sig och se hur de va där hon bodde som liten. Kanske jag tycker det är lite roligare än henne.

 

Jag har i alla fall haft en underbar dag!

De senaste dagarna har mitt huvud svämmat över av tankar och minnen och jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på varför. Jag har försökt hittat orsaken då jag inte riktigt trivs med det.
Ikväll när barnen somnat låg jag som vanligt i mörktet och funderade, tvn stod på, jag tittade men ingenting fastnade.

Tankarna rusar iväg och jag hamnar gång på gång på samma ställe.

Sista dagarna har det hänt mycket. Mycket jag inte kan förklara.
Jag har funderat även på de, varför det blivit så mycket aktivitet nu. Det skrämmer mig.

Men nu tror jag att jag håller på att hitta svaret på varför allt är som det är just nu.
2 veckor kvar..

Ibland, eller rätt ofta, när jag är ute och åker bil tänker jag rätt mycket.
Ofta fladdrar dessa tankar runt på massor med olika saker, dagens middag, barnen, min familj, Mogge, jobbet,  naturen runt omkring mm.

 

Men rätt som det är så fastnar jag i en tanke, en känsla, och hjärtat gör ett extra hopp.
Jag känner hur hjärtat stannar, jag tappar andan och kroppen ryser till av välbehag.
Det är då den där känslan sköljer över mig. Känslan av kärlek.

 

Hur kommer det sig att denna känsla så ofta dyker upo just när jag sitter i bilen. Är det för att jag då har tid att uppskatta känslan, tid att ransaka mig själv och låta mig själv stanna upp och njuta lite extra.

Vad det än är, så är det en underbar känsla.

 

Det har blivit lite mycket av det på sista tiden.
Planer, framtid, återblickar mm.

Men tyvärr, får jag väl skriva, så är det inget jag vill skriva ut här.
De finns människor i min närhet som knappt hör av sig, men så fort jag skriver något här eller på facebook som inte är i klartext kommer frågorna.

Om jag ville att dessa människor skulle veta hade jag väl berättat det.

I övrigt är allt bra. Livet har in gång och jag njuter av varje sekund,

När jag tittar på mina barn kan jag falla i gråt av ren lycka att dom är mina.
Jag älskar dem att det värker i hjärtat. Kan det vara för att all kärlek inte får plats?

 

Imorse packade jag och Alexandra in hund och barn i bilen och lät os dras mot skogarna i väst, närmare bestämt till Västanåfallet.

Där har vi spenderat hela långa dagen med att grilla, leka i skogen ocg busat i massor. En helt underbar dag.

Det behövde jag efter denna vecka full med sorg och otäckheter.

 

Efter en dag i skogen ser bilen ut som på bilden. Man kan tro att vi kört på en päråker men de har vi inte. Det är Alex och Mojjo som har lekt i vattenpölarna på parkeringen innan vi åkte hem.

Idag gick en av mina barndomskamrater bort.

För bara en stund sedan fick jag veta att en av mina närmaste vänner när jag gick på låg och mellanstadiet har lämnat jordelivet. Vet inte än vad som hände men det har gått snabbt och varit oväntat.

Det får mig att börja fundera på hur orättvist livet är.
Dessa tankar får mig automatiskt att tänka på min far, vår fina Robban, Isak, Fredrik, Anders och många andra som lämnat oss för tidigt.

Varför ska de vara så. Jag tror inte att de finns en gud ovan molnen, jag tror inte heller på himmel och helvete. Men jag tror att det finns något förutbestämt som säger när vår dag är kommer.
Men jag tycker det är fel!!

Vem eller vad har rätten att sätta denna dag?
Är det förutbestämt vid födseln och sedan är det bara otur att den där hemska massmödaren fick 87 år på listan och lilla fina oskyldiga Isak fick bara några veckor?
Eller är det bara otur, finns det inget förutbestämt, händer det bara, vem som helst, när som helst?

Rättvist är det i alla fall inte.

Vila i frid Fredrik, idag var det tydligen din tur.

I natt åkte jag ambulans för första gången, och tyvärr inte för att jag var sjuk utan för att Mille var sjuk.
Vaknade vid 23-tiden i går av att Mille lät konstigt i sin säng. Lyfte upp honom och insåg att han inte fick någon luft.

Det blev mått panik här hemma innan vi ringde 112 och fick hit en ambulans. Men med riktigt underbara ambulanskillar, bra guidning från 112, duktiga sköterskor och en snäll och förstående läkare fick vi åka hem vid 3.
Tyvärr finns det ju alltid en surkärring på varje ställe och henne mötte vi det sista vi gjorde igår innan vi åkte hem.

Men med en någorlunda pigg Mille och en rolig taxichaufför lät vi inte den kärringen förstöra vår natt.

Det har tyvärr inte blivit mycket sova inatt. Jag har haft Mille med eller mindre på mig hela natten och varje litet läte eller rörelse så har jag varit klarvaken.

Nu ska jag snart åka och jobba men idag håller vi nog kontakten lite mer än vanligt jag och min älskade blivande.
Tänk vad jobbigt det är när barnen mår dåligt.